|
Citat och kloka ord om Storlien
Verner von Heidenstam
Ur Tankar och teckningar, 1912
Åre är nog vackert, ja, överraskande vackert. Det är ett sant Tyrolen, om också med ännu härligare luft och klarare, fast hårdare och dystrare färger, men det är vackert på just det sätt som en kurort bör vara för att med tiden få stort rykte och många gäster.
En dal förblir dock alltid en dal, och man gläder sig där mest åt att stirra upp på höjderna. Det är på längden det ledsamma och tryckande med en bostad i dalen, att man aldrig får någon trevnad och ro för den allra översta toppen. Det blir ett liv i trängtan.
Nej, Storlien, Storlien det är av allt vad jag ännu sett i Sverige det mäktigaste.
Men skulle kunna säga så här: Vår herre skapade Åre efter människornas smak för att de skulle kunna få ett behagligt tillhåll uppe mellan bergen, och särskilt tänkte han därvid på att gestalta landskapet efter berömda utländska förebilder, ty han insåg att svenskarna icke annars skulle kunna uppskatta det. Han känner oss bättre än vi honom.
Under tiden byggde emellertid demonerna Storliens vilda högslätt. De tröttnade icke på att tumla fram i snöstorm och hagel över de ödsliga vidderna och märkte icke, att just där de brottades som ursinnigast, där stod Han själv närmast och beskådade från fjällkamman förnöjt deras lek.
[...]
Någon säger att Storliens majestätiska fjällhedar ha likheter med Lappland. Om så är, kunna vi endast svara, att då väntar däruppe ett helt underland, sparat åt framtiden, slutet inom sig självt, nytt, jungfruligt, knappast ännu förstått och därför dubbelt lockande och förtrollande.
På Storlien husera ovädren som häxorna på Brocken, och skyddande snöskärmar kanta banvallen eller bilda långa tunnlar. Frostbitna och sönderbrutna granar sträcka envist i stormen sina långa spinkiga toppar, som äro förkolnat svarta, och den avlägsna fjällkedjan hinner knappast blotta sin snö innan skyarna åter omhölja allt. Ljus och mörker blandas här ej längre till något obestämt mitt emellan sken och skugga. De brottas bröst mot bröst, omslingra varandra med långa, vilda armar, tumla runt och resa sig ånyo, och herraväldet tillfaller växelvis än den ena och än den andra. Man tänker icke längre på växtlighet och grönska, icke på bärgade eller förödda skördar, icke på lyckligt inplockade eller förfrusna frukter, icke på välstånd eller nöd, kanske icke ens på egna framgångar eller kval. Hela landskapet hämtar uteslutande sitt liv och sin färg av denna eviga strid mellan ljus och mörker. På Storlien vill jag en gång bygga mig ett hus, när jag blir gammal och trött på allt det andra där nedanför.
För fler gamla texter och bilder om Storlien och västra Jämtland, gå till Bernt Meviks hemsida Gamla bilder från västra Jämtland
|
Läs mer om hur du kan stödja vårt arbete under fliken Medlem.
Storlien, juli 2011.
|
